Trés nerdes

En inbjudan kom i Pojkfrökens brevlåda från Sällskapet Gustafs skål, ni vet 1700-talssällskapet som brukar skymta förbi lajvande i puder och peruk i gamla stan. Det är till en kurshelg som verkar helt galen (ja men okej, jag erkänner att jag varit på en förut, det är därför jag blir inbjuden per post). Hör här på några exempel om ni vill hänga på (klart ni vill):

Tema: Allt som gjorde livet värt att leva på 1700-talet!

Kurs 1: "Bellman: Låt oss våra lustar fria tyglar giva - följ med till en värld av erotik och romantik ... ni kommer själva att få röra er en del..."

Kurs 2: "Aldrig utan min solfjäder: Om den bortglömda konsten att använda solfjäder. Även tips till dig som vill köpa eller tillverka en soljäder idag."

Kurs 3: "Menuettens grunder. Vi lär dig grunderna i tidens populära uppvisningsdans."

Kurs 4: "Hushållningsbestyr i det bättre hemmet utifrån Årstafruns dagbok".

Kurs 5: "Manlig fåfänga: Detaljerad beskrivning av den manliga dräkten och nödvändiga manliga attribut från skospänne till hatt."

Kurs 6: "Haeffners Electra: Framförs på operabaronens modellteater - i exakt kopia av Drottningholmsteatern."

Hahaha, GÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖVA nördigt och hur många pojkfröknar finns det i den här föreningen egentligen? Klart vi ska gå allihopa!

Arwen Larwen

Kelly? Arwen? Snörpfia?

Jag och boyfriend har nu suttit igenom hela djefla Ringentrilogin, mest för att jag är den enda personen i hela västvärlden som inte har sett den tidigare och tänkte att det kanske är lika bra för att slippa konversationer som den här i fortsättningen:

Gulletussan: Ringenfilmerna e ju ba sååå bra.
Moi: Jag har inte sett dem.
Gulletussan: VA!?! Haru'nte, varför inte?
Moi: Jag bara gillar inte fantasy.
Gulletussan: Meh.

Kul för den här Arwen som får gråta sig igenom trehundra timmar film på en alvpiedestal och se hjälplös ut och prata finska. Och den här stridisbruden som ändå ska se vän ut som nån djefla Kelly Taylor. Jag tror stridisbrudar på den här cinderellatiden såg mer ut som han dvärgen fast utan skägg, men Tolkien kanske tänkte sig kvännör på annat sätt? Vad tyckte Tolkien om fruntimmer egentligen? Han lär ju ha varit en sån sjukt svår supergeek.

Värsta nostalgodagen på jobbet

och när jag läser Honkens inlägg om kaffemaskinen på våningen "med okända människor" ångrar jag helt att jag sagt upp mig från min trygga stadsdelsförvaltning. Där finns liksom inga okända människor whatsoever. Det fasta soc-gnetet och samma fejjor omkring sig har ändå inte varit så dumt. Inte alls tokigt att presentera sig med förnamn i telefon med typ samtliga institutioner och sjukhus i stan. Att kunna namn på alla klienter i city, och vice versa. På förvaltningen såsa omkring och bete sig hur som helst, sucka högt på mötespunkter när man misstycker. När alla vet att du är homogay och det är okej. Och du liksom är beyond mördande fikarumsdialoger typ "vet ni vad jag och Roffe lagade för gott i helgen".

Nu blir det börja om från början, börja om på nytt. Och helt plötsligt måste man bete sig och kallprata om barn, mat och shit som en Vanlig Människa. Vanliga Människor kan ta sig i muttan.

Kärlek och vindar, ögon som tindrar

Alltså det här med melodifestivalen, inte för att jag tittade på den mer än själva slutdelen med vinnarna, men ändå. Jag läser era bloggar och förstår inte. Svennefamiljer och bögar (som väl är de som tittar?) röstar uppenbarligen med muttan, inläggen handlar ju bara om hur kåta alla är på den där Måns. Ellör är det Sebastian man ska tycka är snygg? Själv måste jag koncentrera hela hjärnan för att hålla isär vem som är vem och sedan så fort jag tänker på något annat glömmer jag bort det igen. Måns är den som tror han är Ricky Martin? Sebastian är den som borde använda Regaine? Så brukar jag tänka.

Sebastian? Måns? Piff & Puff?

Senast jag engagerade mig i melodifestivalen var för två år sedan, det gräsliga året Stenmarck vann. Min sysslolösa pensionerade mamma ringde och röstade på honom. Sju gånger.

Dagens motsatshetero

Och för att inte framstå som århundradets citronmaja delar jag ut ett heteropris till, som en motsats till personen nedan, en o-Paolo helt enkelt: Daniel Harding. Grattis! Radiosymfonikernas nya dirigent som jag varit hemligt förälskad i sedan jag såg honom in action första gången typ -99. Skitsnyggt prodigy och, upptäckte jag i DN:s Hej Konsument!-arkiv, med bedårande down to earth-svar. Probably the first för På stan-redaktionen.

Dagens heteropris

Går till DN Söndags artikel om Paolo Roberto. Grattis! Mer heterosexuellt än så här blir det inte. Artikeln och patriarken Paolo har allt. Hela heterokittet. Och det funkar i svennestugorna! Alla vill höra honom föreläsa! Han kan förolämpa taxichaffisar på två miljoner språk och kan allt om krig och är knappt hemma, men föreläser om mer tid för barnen och har gift sig på livstid, den mjuka mannen med det hårda skalet som hellre dör än begär hjälp med kassarna på Konsum.

Och hur länge kan man, ja man, tjäna big money på sin hemska kickersuppväxt egentligen? Jag kan bara inte tycka det är okej och det är bara att inse: jag och Paolo är kanske de mest diametralt olika människor man kan föreställa sig, jag vet, och därför borde jag kanske bara låta det vara, som med så mycket annat. Men men. Det liksom kliar på kroppen.

Stockholmsfenomen, del 3: Lunchrumsprat for all occasions. Men, som alltid, bara i Stockholm.

1. "Undrar hur det blir med nya biblioteket? Inte för att jag är där så ofta men ändå, det är ju mysigt att kunna låna liksom om man skulle vilja. Har du läst den härna vita massajen eller vad den heter?"
Alternativt: "Asplunds bibliotek är ju väldigt fint är det inte? Att man ska hålla på och börja ändra då."

2. "Var bor du någonstans nuförtiden?"
Frågas även om man redan vet och alltid med följdfrågan: "Vad betalar du i månadsinsats då?"

3. "Göva mycket tiggeri det har blivit i tunnelbanan på sista tiden."
NB: Sista tiden behöver inte definieras.

4. "Göva läskigt det är med dom härna istapparna som hänger från taken, asså att dom aldrig ska få någon ordning på snöröjningen."
NB: Dom, ordning och snöröjningen behöver inte definieras.

5. Hur är skatten där du bor?

Jag ska bli rubriksättare när jag blir stor

Gratistidningen Extra Östergötland 070207. Tack till D för tipset.

That's a four letter word, isn't it?

Meningen var att Henrik och jag skulle ta oss in till stan och se svåra ut på Blomsterplockarna ikväll, men vi har bestämt oss för att inte orka. Jag tror pjäsen är underbar, men det får bli en annan dag, Erland Josephson förtjänar ett mer laddat pojkfrökenpar i publiken än såhär. Underhåller oss istället med YouTube och chirre. Hittade den här godbiten från French & Saunders:




Edit: Har tvångsvisat clipet för både Henrik och D, de tycker det är aptrist. Själv trillar jag typ av stolen av skratt. Vad är det med alla?

En sista after work med Lars Orup

I en kommentar till SvD:s artikel om Lars Orups död hyllar en person den avlidne genom att nämna hans verk, dvs sångerna "Hellre jagad av vargar" och "Regn hos mig", HAHAHA.

Hursom, Lars Orup ja, såna gillar jag, allvarliga och fnösktorra med stora glasögon. Typ Orup och Gunnar Sträng. Var tvungen att surfa reda på hur gammal Ortmark är, hans känns ju purung jämfört med Orup. Närmare bestämt 11 år yngre. Undrar om Adaktusson tror att han ska bli nya Orup? Det tror inte jag. En gång satt jag i ett pressrum med Adaktusson en hel kväll och drack gratisvin. Adaktusson tycker om vin. Vinet tog helt slut, sedan gick Lars. Jag tror Orup bara drack Ramlösa, och sedan en rejäl rackabajsare efter jobbet tillsammans med de andra två O:na, kanske på Lydmar eller Nalen, sedan hem direkt. Det var andra after work-traditioner som gällde på den tiden.

Vem ärver alla slipsar? Jag är på. Han hade ju stil karln.

My Boy Lollipop

Soffy: Har du gått ner i vikt?
Pojkfröken (183 cm, 58kg): WHAT?
Soffy: Ser ut så. Ja, här över axlarna typ.

Folkhälsoparader vi minns

Georgij Muradov, Moskvas borgmästare, verkar vara en karl helt i min smak! Han gillar folkhälsoprevention, är öppen för nytänkande och har lätt för att ta till sig kritik. Se här i SvD till exempel. Sveriges ambassadör i Moskva kritiserar honom för att ha förbjudit Prideparaden i flera år och Muradov svarar ödmjukt att homosexualitet är att jämställa med en folksjukdom och att en parad därför är otänkbart. En prideparad vore som att ha en alkoholistparad i Stockholm, tycker Georgij, och klämmer för säkerhets skull också till med att prideparader är sataniska.

Försökte bildgoogla på Muradov för att se om han var lika snygg som han låter, men det fanns inga bilder. Synd. Eller kanske bra för Henrik, mitt Lammkött, som obviously fått hård konkurrens annars. Georgij och Erik Muradov. Erik Muradov, first satanic Pojkfröken of Moscow.

Fast det här med Pride har han kanske fått lite om bakfoten. Istället borde han ta in den och FLER folkhälsoparader, i rent preventivt syfte, till Moskva. Här är några förslag på folkhälsoparader Moskva kan arrangera:

World Fat Pride
World Caries Pride
World Fibromyalgia Pride
World Diabetes Pride

World Alcoholic Pride har han ju redan givit bort till Stockholm, men Georgij är varmt välkommen som hedersgäst till stora Pridebanketten på alkoholistpride, som äger rum på Gröne Jägaren, tisdag eftermiddag klockan 14.

We love all gays

Är det bara mitt allmänna illamående eller är inte artiklarna här och här om den här QX-galan lite creepy? Först den här Maud-orgien med tre Maud Olofsson at the same time och sedan snabbt över till QX motsvarighet till julaftons Arne Weise, dvs Mona Sahlin, som lutar sig fram, ler in i kameran och vet svaret på frågan vad TipTop är. "En klubb i Stockholm", svarar Mona. Well, well, något har hon lärt sig på sina åtta år i publiken. Och säkert sitter Tobias Billström någonstans i publiken, långt bort ifrån bomber och granater och hemlösa flyktingar i Malmö, och myser i QX-stugans same procedure like every year-fiesta. PR, PR, PR.

Eftersom mitt illamående obviously får mig allmänt grumpy kan jag passa på att ge en känga till priskategorierna. Alltså "årets gayklubb", hur djefla Epa är inte det? Det finns ju bara max tre ställen som kan vinna, om inte Göteborg och Malmö ska kvoteras in. Och det ska de tydligen inte, QX verkar ha hittat en slutlig lösning på problemet "övriga städer" genom kategorierna "Göteborgspriset" och "Öresundspriset".

Ja herreminje. Och i gamla TipTops lokaler, Monas favvoklubb, (som f.ö. ligger på synhåll rakt mittemot hennes eget partikansli) där det skämtades om att "Istanbul Kebab" skulle öppna som att det var det mest absurda som kunde hända, där ligger Lidl idag.

We löve all cocks

25% på kalsonger. Vi älskar alla kukar här på Dressman.

Jag går mot döden var jag går

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

I alla hjärtans dagspresent gav jag Henrik (ja, han heter faktiskt så) en (enligt mig själv) god egenhändigt lagad middag. Och till mig själv gav jag ledigt från jobbet en dag eller två. Ja, jag skolkar. Eller skolkar och skolkar förresten, det är väl inte mitt fel att "ointresse" och "lite småsjuk sådär" inte är en socialt accepterad sjukdomsorsak i det här djefla avlånga landet. Officiellt mår jag lite illa och min läkare har lite på prov och utan löfte om att jag blir bättre förskrivit antibiotika i en MÅNAD för den här infektionen jag har, vilket jag lär bli ännu mer illamående av. Illamående av this, illamående av that. Så jag har nog mina reasons att vara hemma om jag vill.

Och till råga på allt går folk och dör hela tiden, är det inte Anna Nicole, så är det avrättning på Nyköpings station i rusningstid. Men det var det knappt någon som märkte eftersom en aktris råkade kola vippen samma dag och kändisar är ju alltid mer spännande än traumatiserade nobodies i Nyköping verkar folk tycka, även om man aldrig har sett en Wallander-film. Focus, anyone?

Men nu blev jag helt sur, kall och cynisk hära, det var liksom inte meningen från början. Egentligen ska jag på vernissage hos Elisabeth Ohlson Wallin ikväll, kan man gå på det fast man skolkar? Eller "skolkar" menar jag. Jag ska alltså gå med en kollega. Hm. Snittar och vin är ju trevligt och Elisabeth likaså. Första gången jag vernissagade med henne var på Ecce Homo på Stadsmuseet i Norrköping typ -98, då hade det varit upplopp utanför och Mian Lodalen hade barrikaderat hela museet från nazister och ortodoxa kristna som kastade sten (tillsammans), så att Elisabeth fick komma tillbaka och hålla sin show någon vecka senare i sällskap med livvakt och alla vi inbjudna blev visiterade i ingången, very exciting, NOT! Så var det då och inte var det särskilt länge sedan heller ska man komma ihåg, tänk på det om ni skulle få för er att sexuella rättigheter är självklarheter och att kultur inte skulle vara politik.

Och så blev jag visst gravallvarlig igen. Får hejda mig innan jag trillar av stolen av prussiluskighet och uppläxningshumör.

It's all about semantics

Snälla: kan inte du som googlade fram min blogg med orden "keruber välutrustade ikväll" maila mig! Jag är så nyfiken på dig.

Calici, mon amour - del två

"Vi har så jäääla mycket calici här, asså helt sjukt. Igår varetyp lite här och där, men idag, dom kräks kaskader ö-v-e-r-a-l-l-t!"

Ovan: Yours truly telefonerar med sjukhusavdelning som besöktes igår och som det är tänkt att jag ska besöka på torsdag igen. Oj så skoj och tack min goa nya chief för att du anställde mig, så att jag slipper nara bort mina händer helt i alcogel innan årets slut.

"Asså patienten kräktes i morse, men vi vet ju inte om det är caliiici än, vi har skickat kräket för analys och får svar först imorrn."

Vem analyserar DET? Jag tänker mig: kulvertmiljö, dogmaljus. Autistisk labassistent, eventuellt professor och Nobelpristagare, eventuellt utvecklingsstörd typ diskarna i Riget, dvs pure guesser, ingen vet eller vågar ta reda på vilket, man tänker att: för det här jobbet och på plan minus 10 här på KS har det ingen betydelse vilket som. Karriärmöjligheter: 0.

"Så eftersom vi inte vet säääkert om det är calici går det bra att du träffar patienten, visst, du kan gå in på salen och sitta vid sängen. Men gå inte för nära han i sängen bredvid, han vet vi är magsjuk."


Pojkfrökens teori: KS förkortar egentligen kräksjukhuset, inte karolinska sjukhuset.

I en så kallad håla

a.k.a en så kallad sommarstad, i typ södra delarna av landet jobbar min kompis syrra på en hamburgarrestaurang av kändare slag. På order av platschefen tvingas hon dagligen lägga upp en muffins i fläktsystemet för att det ska lukta muffins i lokalen, vilket det såklart inte alls gör. En muffins. Eller rättare sagt: en halv muffins - eftersom chefen tänker på budget. En annan anställd är så irriterad på det här att hon simulerar huvudvärk pga "den starka muffinsdoften i lokalen". Och mitt i allt står min kompis syrra och får nog av David Brent-chefen, "råkar" slå till honom med en FRITÖSKORG mellan benen och drar hem till Stockholm ba sådär. HAHA, jag ska också ge mig in i burgerbranschen känner jag, soc är alldeles för easygoing och förutsägbart.

Och min tandläkare har ringt, helt scary på MOBILEN, och jiddrat om sina nyanställda tandhygienister. Hon vill att jag ska komma dit och undersöka mig, dvs paya henne massa deg. Min gamla hyggo hade tydligen slutat jobba hos henne, as if I care, talk to the hand. Så fort jag hör min tandläkares röst så nynnar min hjärna: I come from a land down undaaa...
Ni vet slagdängan. Den skrålade nämligen käkkirurgen på hennes klinik APHÖGT när jag opererade bort en visdomstand för typ två år sedan. Låg iförd hårnät under stort grönt operationsskynke med endast ett glory hole för munnen och såg nada mer än grönt grönt grönt.
You betta run, you betta take covaaa...

Och så en fond i sån härn vahettere...aubörgine?

Det står nu klart att Pojkfröken tar farväl av Nacka till sommaren och tar ett stort kliv västerut, närmare bestämt till Axel Olin-land. Ja, jag blir stockholmare även på fritiden och bosätter mig på hemlig adress i en ännu icke färdigbyggd lägenhet i det dära Bromma. På ritningen står det "två rum och kök; avsedd för TVÅ personer", det är ju bra för då kan man inte ta fel på den saken. Min kontaktperson (Therese) på bostadsbolaget har meddelat att jag är JÄTTÄVÄLKOMMEN till dem trots att jag bara är EN person. Jag tror det är för att hon tänkte att jag kanske är en patetisk ful ärkesingel som helt enkelt inte KAN hitta någon att bli TVÅ med och att hon helt enkelt fick ha lite mercy upon me. Jag ska ringa Therese imorgon igen och fråga om kanske makarna Myrdal går igen och extraknäcker på bostadsbolaget, det låter ju lite så på ritningen, och i så fall, kan jag få fler levnadstips? Det vore väldigt bra. Till exempel om det ingår i lägenheten att Alva infinner sig i poltergeistform och talar om hur mycket jag ska äta varje morgon och korrigerar hur mycket porslin jag har. Kastar helt sonika ut resten? Så jag inte gör fel eller kanske råkar inhysa tio personer för mycket i min lägenhet eller väljer fel färg på väggarna.

Det har jag kanske redan gjort? I fredags var jag tvungen att smygta ledigt från jobbet flera timmar, som jag sedan spenderade i bostadsbolagets Willy Wonkaliknande provavdelning för tillval och dylikt. Och här sitter jag nu med färgkartor och kulörguider med rubriker som "Perfekt för minimalisten" framför mig. Det är så medelklass att jag blir kräksjuk, samtidigt är jag lite stolt över att jag lyckas ta itu med någonting for real för ovanlighetens skull. Och när jag nu sitter och ser på min aptunga tramporgel från 1900 kallt (don't ask varför jag har en, men minimalistisk, det är den inte) så ser jag också hur två (kanske tre) heterosexuella flyttgubbar vid namn Arne, Conny e.d. kommer och bär ut den ända bort över Alviksbron. Inte att jag och min räka till fyrtiokilos lillasyrra kånkar den tre steg i taget - bakfulla med varsin Zomig stolpiller i blodet - så som det var vid inflytten i mitt nuvarande chateau. Och att sedan Alma, min ödla, kröp in i den genom en av tramporna och somnade och typ inte gick att få ut på två dar.

Flytta är inte my thang känner jag plötsligt.

Je suis l'art

Tröstköpte Confessions Tour och grät en tår. Först för att den är så jäla bra, sedan för att prettot Åkerlund klippt sönder den ad nauseam samt helt tagit bort mellansnacket "Fuck George Bush!".

Smällar man får ta, I guess. Min kompis kompis har en Leila K i sitt trapphus btw.
Det är så vackert, det är så perfekt.

Calici, mon amour

Besökte en vårdavdelning med vinterkräksjukan. Klientjobb liksom. Not so fun. Stora skyltar med barriärvård, spritflarror all over. Ja käre värld, stackars vårdpersonell. Aldrig mer ska jag klaga på dålig arbetsmiljö.

Och träningsvärk har jag i hela kroppen efter min tokdans, hur ska det gå om jag nu även måste använda magmuskulaturen för att pjuka dagarna långa?

Horan runt hörnet

Det var Pojkfröken det, på slampstället Connection, igår afton, när han blev lämnad ensam och vilsen. Har ni stått ensamma vid en vägg på valfri bögköttmarknad? Ja, det är klart ni har era panelhönor. Gubbs och desposmygisar närmar sig OMEDELBART som kåta zombies, det är inte klokt. Ringde desperat till H, min karl: "komåhämtamerå, ja dör!". H ba: "hur full ÄR du egentligen? Jag har gått och lagt mig för länge sen, så you're helt on your own." Suck. Jag ba försöker sms:a Tennis på Lino istället, men han är redan på väg därifrån i oväntat sällskap, jag ba fattar nada och får fylleconfusion.

Well, well.

Hursom, jag och D var på CC för att undvika Clinique-bögarna och alla gamla spöken på Lino samt umgås med ett mer könsdifferentierat klientel, dvs förnedra BÅDE flator och bögar för ovanlighetens skull. Och det gick ju alldeles förträffligt bra! Dansade min aggro-dans med vispande armar på dansgolvet för att skapa utrymme, minglade med östgötska kvännör, rasade över den äckliga pruttlukten på dansgolvet (har folk VKS när de går ut ellör?), blev tokfull. Åkte hem, H sover som en varm liten skrynkla i min säng och jag känner att det här med att vara ihopa är inte så dumt.

Sedan klarar jag inte att smyga mer utan börjar babbla med honom om allt och H ba: Suck.